Vaknade av att en liten kille låg bredvid mig och sov. Skönt när hela familjen får plats i samma säng :o)
Natten har gått bra och Oppli verkar inte ha haft ont i munnen, han har även ätit som han ska under dagen så än så länge är blåsorna under kontroll.

Vi har softat hela dagen, den största ansträngningen vi kostade på oss var att promenera till familjen Pettersson. Men då det bjöds på gott kaffe och riktigt mumsig äppelkaka kan jag lugnt känna att det var värt det....

Nä, nåt annat har jag inte att dela med mig av, det har som sagt varit en lugn och skön dag!

Hemfärd! Pappa fick vara på plats tidigt så att vi snabbt kunde ge oss härifrån när tillfälle gavs. När han kom under tidig förmiddag satte den stora väntan igång, och timmarna gick.... Till slut upplyste oss en vänlig sjuksköterska om att droppet behövde gå ända till kl 17.45 ikväll *suck*

När läkaren gick sin rond efter lunch frågade jag honom om allt var klart så att vi verkligen kunde få åka hem den utlovade tiden eller om Oppli kanske behövde få blod, ta mer prover eller nåt. Nej då, att blodvärdet sjunker brukar inte ske förrän några dagar efter hemgång menade han.
Framåt kvällen visade det sig att Opplis blodvärden hade varit så låga under morgonens provtagning att han behövde få en påse blod innan vi åkte hem. Om läkaren hade gjort som sköterskan och tittat på provsvaren hade vi kunnat ombesörja blodgivningen redan under eftermiddagen och varit hemma hyfsat tidigt. Som det nu blev kom vi hem strax efter 22.00, trötta men trots omständigheterna lyckliga över att få vara hemma.

Oppli började redan på morgonen klaga över ont i munnen och längre in på dagen såg man att han hade svårt att svälja, det gjorde ont att gäspa till och med, stackarn. Han har dock ätit ok under dagen och vi misstänker att de värsta smärtorna inte kommer förrän blåsorna spricker och det uppstår öppna sår. För ovanlighetens skull var jag pessimist idag och kunde inte bli kvitt känslan att vi skulle vara tillbaka igen inom något dygn eller två.

Vilken överaskning vi fick idag när Lovisa och Oskars pappa dök upp på avdelningen med en påse läckerheter till lunch. Familjen hade vägarna förbi och tyckte synd om oss som fick stå ut med sjukhusmaten. Ögonblicket kom så lämpligt precis när Björn var på väg att gå och värma våra tråkiga frysrätter som har legat i frysen en längre tid, stunden hade kommit då vi var så desperata att kasta oss över även dessa... Tack för den härliga lunchen, den var utsökt och välbehövd! Vi hoppas på att snart kunna bjuda igen med en lunch hemma hos oss!!!

Innan Bingolotto började satt vi och filosoferade över vart vi ville åka när Oppli väl var frisk. När mamma och pappa drömde om Thailand hade Oppli kommit på att han nog inte behövde åka så långt, han vill hellre bada i badhuset än på någon finkornig, långgrund strand på en tropisk ö. Hmmm... När jag påpekade att han inte skulle få se några roliga djur på badhuset grubblade han en stund och kom på den brilljanta idén att djuren kunde han ju se på målgården.?!?. Aha, killen menar Kolmården :o)
Jaha, då får det väl bli så, med tanke på att han förmodligen kommer att behöva ta om många av de vaccinationer som han redan har fått förutom de vaccinationer som krävs för en utlandsresa så kommer det att dröja länge innan vi landar på en exotisk ö, så det får bli badhuset och målgården fram tills dess.

Anledningen till att vi såg fram emot Bingolotto denna kväll var förstås Sanna Nielsen. Oppli njöt av framträdandet och vi försökte utröna om det möjligtvist var Opplis armband som hon hade på sig, hmm, mycket möjligt men i ärlighetens namn gick det inte att säga med säkerhet så vi låtsas att det var det....behöver något upplyftande.... Oppli konstaterade att låten hon sjöng fanns med på hans skiva, vilken slump  ;o)




Oppli med sin nya Hannah Montana gitarr som han fick i present ikväll för att han har varit så duktig under veckan!!

Vakna, äta frukost, titta på TV, titta på fiskar, äta lunch....osv osv dagarna rullar på och det känns som att de går oändligt sakta.
Oppli mår som tidigare glad och hyfsat pigg, han är lite tröttare framåt kvällen dock. Idag började han klaga på ont i munnen, än så länge äter han bra och det verkar ännu bara vara någon sorts obehagskänsla, men en tydlig indikation på att det snart blir värre.

Sjukhusmaten kan vara värd att kommentera! Den är smått oätlig, men vad gör man inte när man varken har tid eller ork att laga mat? Men det tråkigaste är att beställningarna inte fungerar som de ska. Och inte så lite heller...Björn beställde två portioner stuvade makaroner med köttbullar till lunch och det vi fick upp var en portion kokt kyckling med ris till lunch samt en janssons frestelse till middag! Kan det bli mer fel tro?

Och så börjar jag tröttna på amerikanska romantiska komedier, när jag har sållat bort alla filmer med våld och skräck samt de jag redan har sett i lånehyllan så finns endast denna typ av underhållning kvar. Jag är så innerligt less på förväxlingar, rappa kommentarer, drömprinsar och lyckliga slut. Bläh....




Även Sara har fått en mössa av mamma :o)

Aldrig har man väl kunnat föreställa sig att cytostatikabehandlingar, sondmatning och morfindropp ska utgöra ens vardag!! Men nu när man sitter mitt uppe i det hela känns det inte konstigare än att titta på TV eller städa badrummet..... Hela förmiddagen flöt på med de vanliga sysslorna, frukost, tandborstning, medicinering och blodprov. Oppli vaknar varje morgon med orden "Jag har sovit gott!" varpå jag alltid svarar "Vad bra, det har jag med!" vilket resulterar i att han vill ha upp mig ur sängen fortast möjligt. Nu har jag äntligen förstått vad det är han menar, han tror att "gott" betyder "färdigt" och blir mäkta förbryllad över att jag inte vill gå upp ur sängen när jag säger att jag har sovit färdigt. Förvirring, och det har pågått länge!!!

Ett avbrott i vardagen var att det kom ett paket till Oppli, hans gosehund Sara har varit ute på vift och fått åka hem i ett postpaket. Hon glömdes hos kusin Hilda i Örebro i lördags och detta är första gången Oppli har varit utan henne, det har dock gått förvånansvärt bra med hunden Matilda istället. Oppli uttryckte sin förvåning över att Sara plötsligt luktade grisöron (vad han nu har fått det ifrån) och krävde att hon skulle ta några varv i tvättmaskinen. Börjar misstänka att Sara har fått åka boskapstransport hit, men hon är ju en hund så ;o)

Efter lunch snubblade vi över de alltid så glada clownerna som underhöll några av barnen i korridoren. När de frågade Oppli vem jag var och vad jag hette nöjde han sig med att svara att jag var hans pappas fru, hmmm....

Under kvällen fick jag en stor dos skvaller och kvinnlig värme, det gör så otroligt gott att sitta och prata om allt mellan himmel och jord med goda vänner. Tack tjejer, jag älskar er!

Ojojoj, stackars pojkar som fick springa hela natten! Björn berättade för mig att Oppli var uppe sju gånger inatt för att kissa, droppet och cytostatikan går för fulla muggar och trycker på rejält verkar det som.... Fast det är bra det, cytostatikan är så pass stark att den irriterar blåsan rejält om urinen stannar där för länge, Oppli får till och med medicin som ska skydda urinblåsan.

Känslan är minimal men finns ändå där, Oppli börjar bli tröttare. Än så länge på gott humör men han ligger gärna kvar i sängen och somnade redan kl 19.30 ikväll. Det goda humöret grusades dock av blodprovtagningen som måste ske i fingret under timme 23 av cytostatikabehandlingen. Med andra ord inget som gick att förhala och ångesten var stor...dock hade jag inte väntat mig att motståndet skulle vara så stort denna gång. Tidigare gånger har varit jobbiga men ändå hanterbara, men denna gång flammade paniken upp med stora lågor och Oppli skrek lock i allas öron. När han blir så skräckslagen låser det sig för honom och han är inte heller mottaglig för några resonemang om att han måste andas, att det kan kännas bättre om han tittar på TVn eller annat :o( Till slut har man inget annat val än att hålla fast honom och få det gjort så snabbt som möjligt, till det krävdes det 4 personer. Paniken gör en stark....

Min jobbarkompis Ninna kom förbi i eftermiddags och hade med sig middag och en present till Oppli, en härlig tröja från me&I med gitarrer på. Klockrent!! Jättetack!!! Och så behöver jag jämna doser med skvaller från jobbet, så att det inte blir alltför traumatiskt att komma tillbaka igen ;o)
Kvällen flöt på lugnt och odramatiskt, Oppli som sagt i säng tidigt och jag njöt av stickning och TV, en harmonisk och avkopplande kombination.

Och så var kur nummer 4 igång! Det började dramatiskt med en tur ner till sovdoktorn, någonting i kommunikationen mellan operation och avdelningen fungerade inte så när vi väl fick reda på att det var dags att åka ner skulle vi ha varit där för länge sen.... det var full fart på avdelningen imorse kan jag lugnt säga.
Anledningen till operationen är att han för varje kur behöver en injektion cytostatika i ryggen och behöver vara sövd för att få det.
Opplis solstrålehumör höll i sig tills han vaknade efter narkosen, som vanligt arg som ett bi. Denna gång krävde han att få vara själv i uppvaket, något svårt att tillgodose då Oppli inte var den ende som vaknade till liv efter en operation. Han skrek, sparkade och grät och lugnade inte ner sig förrän han fick komma upp på rummet och serverades en pizza till lunch. Då var det någon som lyckades komma åt solstråleknappen och allt var lugnt igen :o)

Oppli var lite ledsen över att behöva missa skaparverkstan som är här på måndagar mellan 10-12, just när han var hos sovdoktorn! Så de snälla tjejerna gjorde iordning en bricka med färger, glitter, papper och två ramar att måla på. Fast det blir ju aldrig lika roligt att sitta på rummet och pyssla som ute med de andra barnen. Men jag tror nog att Oppli mer ser fram emot tjejernas sällskap än barnens, han verkar lite betuttad i dem och jag har varit lite förvånad över hans pysselentusiasm som inte hör till det normala....

Så efter lunch och fyra timmars uppvätskning satte man igång med cytostatikan i droppet. Det är med blandade känslor som man ser honom ta emot medicinen, det är den som gör honom frisk och utan den skulle han inte överleva men det är också den som gör livet så besvärligt för honom på grund av de tunga biverkningarna. Denna vecka kommer han förhoppningsvist att må bra men vi räknar inte med att kunna vara hemma många dagar efter kuren innan det är dags att läggas in igen. Blåsorna i munnen och infektionerna kommer alltför snabbt inpå :o(

Dags för sista utlyktschansen innan det är dags att åka tillbaka till sjukhuset igen! Idag hade vi den stora turen att mitt jobb abonnerade Gröna Lund under några timmar på förmiddagen och vi gav oss iväg glada och ivriga. Vädret var perfekt och tänk så roligt att få träffa lite arbetskamrater igen efter flera månaders frånvaro, hela grönan vimlade av bekanta ansikten och det var knappt så man hade tid för karusellåkande.... Och det var full fart på Oppli, han ville åka den ena attraktionen efter den andra och vi fick släpa med oss honom därifrån. Tusen tack till alla som gör detta möjligt och tack Anette och Lena för att ni fixade biljetter till oss!!!

Dagens nästa tripp förde oss nämligen till Barkaby Outlet för att inhandla lite vinterkläder samt leksaker. Det är inte ofta man får tillfället att åka iväg hela familjen för lite shopping där, inte ens när vårt liv ser ut som vanligt. På leksaksaffären fick Oppli välja en liten och en stor leksak, en att han när han har satt in nålen på sjukhuset och en stor som han ska få när han har tagit ut den igen inför hemfärd. Han valde en legokartong samt en Hanna Montana gitarr med tillhörande headset.....

Pappa fick bli kvar för att repa och så var det min tur att åka in med Oppli till sjukhuset. Denna gång fick vi för omväxlings skull ett rum på andra sidan korridoren, med sån lyx som utsikt över helikopterplattan!!
Att sätta i nålen gick som vanligt inget vidare, han blir så upprörd att han skakar i hela kroppen och vi måste vara två som håller i honom så att sjuksköterskan kan sätta i nålen i porten ordentligt. Tack och lov släpper ångesten och paniken mycket snabbt och efter bara någon minut ligger han i sängen och babblar som vanligt. Klockan var mycket, men då jag hade lovat honom att bygga lego efter nålpärsen så fick jag finna mig i att sitta och bygga ihop kustbevakningens jeep med tillhörande släp klockan 21.30 på kvällen *gäsp*

Jag vaknade imorse av att någon klappade mig i ansiktet med fjäderlätta smekningar, Oppli hade krupit upp bredvid min kudde och satt och betraktade mitt ansikte samtidigt som han klappade mig. Finns det något bättre sätt att vakna på?

Hans favoritleksak just nu är en leksaksmobil som han köpte på marknaden igår och idag kom jag på honom med att prata med Sanna Nielsen i den för att ge henne en vägbeskrivning hem till oss, få se när hon dyker upp... ;o)
Efter en mjukstart hemma hos mormor Kromm begav vi oss vidare till Örebro för att hälsa på hos kusin Hilda med familj. Där pågick husbygget för fullt, vi möttes av synen av Daniel snickrandes högst upp på tornspiran. Kolla in deras fantastiska bygge på http://torntoppen.blogspot.com/
Lilla Hilda var lika söt som alltid och i den ålder där man växer så det knakar!Hoppas bara att hon inte växer ifrån sina nya pulsvärmare så fort ;o)

Det har varit så roligt med denna utflykt och vi vet att det kommer att dröja innan vi kan komma iväg på en liknande igen, men ingenting är så bra som hemma! Trötta men belåtna har vi låtit kvällen rulla på här hemma, mannen fick ett ryck och lagade finmiddag som var mumsig värre!!! Jag tände en brasa i pannan så att Oppli och jag fick möjligheten att få ligga och skrumpna i varma bad, nu är vi redo för nästa utflykt. Grönan here we come......