Hela förmiddagen har handlat om gummihandskar, blöjor och stjärtsalvor, och så bajs förstås.... Opplis mage har kommit igång med raketfart! I början kände han sig lite generad, men så kom vi på att det såg ut som om Hulken hade bajsat och det muntrade upp honom lite. Till slut kunde han inte låta bli att berätta för alla att han bajsade hulkenbajs.

Han har varit på ett mycket strålande humör idag och talat om för de flesta ur personalen hur mycket han älskar dem. Till och med vaktmästaren som kom för att byta ut duschslangen fick sin beskärda del :o)
Han ville till och med gå ner till lekterapin, något han aldrig velat förut. Vilken tur vi hade som träffade på Åsa där, det är ju hon som ska hjälpa honom med hans sprut- och plåsterrädsla och nu fick han tillbringa en timme med henne i doktorrummet där de lekte med sjuka dockor, sprutor, medicin och plåster! Nästa gång ska jag ta med kameran!

Läkarna bekräftade att största faran nu var över och att Oppli kan få börja äta lite smått under mycket kontrollerade former. De kan inte med säkerhet säga vad som orsakade stoppet i tarmen eller vad som tog bort det men deras teori är att tumören som satt i tunntarmen ställde till det när den krympte så snabbt. Kontrastvätskan och vätskan som han får i droppet kan ha rättat till stoppet, det kan ha varit en förträngning, en knick på tarmen eller liknande. Så efter mycket tjat fick han så äntligen äta lite...han började med lite välling, fick några timmar senare en yoghurt och blev till sin förtjusning ordinerad chips till kvällen. Tydligen är det lätt för tarmarna att ta hand om och så behöver han saltet.

Jag åkte hem på eftermiddagen och blev återigen påmind om det fantastiska jobb som några av Björns jobbarkompisar har lagt ner på vår framsida, jag har ju glömt att berätta det....det är knappt så man känner igen sig hemma!! I lördags kom tre av hans kompisar hem till oss för att rensa rabatter, trimma buskar mm. Helt underbart och framförallt så ser huset något mer bebott ut numera ;o) Stort, stort tack till er tre! *puss*

Jag kopplade av framför TVn med lite lax och räkor, det gäller att passa på när man är ensam hemma ;o) Och jag blir alltid lika förvånad (och stolt) över hur väluppfostrade våra katter är, inte en enda katt på bordet eller nedanför tiggandes trots att det vankades godsaker. Inte alla som klarar det... Tittade på ett av de nya avsnitten ur serien "Sjukhuset" som ju är inspelad här på sjukhuset och kom då till insikt hur allvarlig situationen har varit för Oppli de senaste dagarna. När man på TVn pratade om hur läkarjouren prioriterar bland de mest sjuka patienterna som kommer in så insåg jag att Oppli har varit ett prioriterat fall under dessa dagar. Plötsligt kom jag ihåg hur ofta kirurgerna sprang ut och in ur hans rum och jag såg deras bekymrade miner framför mig. Skönt när insikten kommer lite i efterhand, något omskakande men ändå är det en tröst att veta att den största faran är över för tillfället.