Ojojoj, stackars pojkar som fick springa hela natten! Björn berättade för mig att Oppli var uppe sju gånger inatt för att kissa, droppet och cytostatikan går för fulla muggar och trycker på rejält verkar det som.... Fast det är bra det, cytostatikan är så pass stark att den irriterar blåsan rejält om urinen stannar där för länge, Oppli får till och med medicin som ska skydda urinblåsan.

Känslan är minimal men finns ändå där, Oppli börjar bli tröttare. Än så länge på gott humör men han ligger gärna kvar i sängen och somnade redan kl 19.30 ikväll. Det goda humöret grusades dock av blodprovtagningen som måste ske i fingret under timme 23 av cytostatikabehandlingen. Med andra ord inget som gick att förhala och ångesten var stor...dock hade jag inte väntat mig att motståndet skulle vara så stort denna gång. Tidigare gånger har varit jobbiga men ändå hanterbara, men denna gång flammade paniken upp med stora lågor och Oppli skrek lock i allas öron. När han blir så skräckslagen låser det sig för honom och han är inte heller mottaglig för några resonemang om att han måste andas, att det kan kännas bättre om han tittar på TVn eller annat :o( Till slut har man inget annat val än att hålla fast honom och få det gjort så snabbt som möjligt, till det krävdes det 4 personer. Paniken gör en stark....

Min jobbarkompis Ninna kom förbi i eftermiddags och hade med sig middag och en present till Oppli, en härlig tröja från me&I med gitarrer på. Klockrent!! Jättetack!!! Och så behöver jag jämna doser med skvaller från jobbet, så att det inte blir alltför traumatiskt att komma tillbaka igen ;o)
Kvällen flöt på lugnt och odramatiskt, Oppli som sagt i säng tidigt och jag njöt av stickning och TV, en harmonisk och avkopplande kombination.