Oppli hade precis hunnit öppna ögonen och yttrat att han var kissnödig när sköterskan rusar in för att meddela att vi behövde åka till röntgen på studs. Då var klockan 07.30, suck och stön, och fräscha mamman i pyjamas, med grus i ögonen och rufs i håret fick skjutsa ner Oppli i rullstol till röntgen. Pappa hade åkt hem kvällen innan, vi kom i säng sent tack vare nattens röntgenpass och till råga på allt hade vi fått en rumskompis att ta hänsyn till. Vi var trötta, även fast det märktes betydligt mindre på Oppli än på mamma....

Då Oppli hade mat- och dryckförbud var det svårt för mig att få i mig något vettigt, jag kunde ju inte gärna lämna honom på rummet för att inta en stadig frukost och ville inte äta när han såg på. Stackarn tjatade konstant om mat och frågade i ett varför han inte fick äta! Så min frukost bestod av en burk fanta :o(
Under ronden fick vi beskedet av läkarna att det inte fanns något stopp i hans tarmar längre, åter igen verkar det som att kontrastvätskan gjorde susen och rätade till tarmen. Med andra ord får vi vara beredda på att detta kan hända fler gånger men för denna gång verkar den största faran över och vi kunde få komma hem under dagen om bara läkaren på onkologen var med på detta. Oppli mottog beskedet om att han kan börja dricka och äta t ex yoghurt så smått med jubel och efter att ha blivit av med droppställningen begav vi oss ner till kiosken för att inhandla yoghurt och dricka. Äntligen!

För att fördriva tiden begav vi oss upp till vår ordinarie avdelning där skaparverkstan håller till på måndag förmiddagar. Där fanns splitternya ansiktsfärger som vi alla fick prova, Oppli passade på att dekorera mamma och även pappa när han dök upp :o) Men sedan blev väntan lång, vi väntade på att läkaren från onkologen skulle skriva ut oss och fick vänta till kl 16.00 innan hon dök upp. Personalen på avdelningen var hur snälla som helst men där saknas den mysfaktor som finns på onkologen, inga soffor, inget eget rum och ett dagrum fullt med barn, föräldrar och pinnstolar :o( Osäkerheten med Opplis tarmar, att höra läkare säga "vi tror", "vi har en teori om" är inte vad vi är vana vid. Trots den hemska sjukdom Oppli har så har man ändå en behandlingsplan att följa med förväntade och någorlunda kontrollerbara biverkningar. Men denna kollaps av tunntarmen som inte är en följd av cytostatikan utan kommer av att tumörerna har krympt så snabbt gör även kirurgerna osäkra, vilket gör mig smått hysterisk! Sakta men säkert började nerverna att dallra och jag fick bita ihop hyfsat hårt för att inte spotta, fräsa och brista ut i gråt. Aldrig har jag längtat hem så mycket som idag!!!

Men så var det dags, läkaren skickade hem oss efter en kort diskussion. Kirurgerna vill tydligen att vi väntar minst en vecka innan vi påbörjar nästa cytostatikakur för att se hur tarmen läker under den tiden. Onkologen vågar troligtvist inte vänta längre än så då risk finns att tumörerna börjar växa om vi väntar för länge. Så nu gäller strikt diet med flytande kost och en kontroll på onsdag igen. Planerad start för nästa kur är torsdagen den 18/9. Nu har Oppli kommit till det stadie att han välkomnar även soppa, yoghurt och välling till alla måltider, och han såg fram emot besöket i affären på hemvägen för att inhandla soppa :o)
Och mamma såg fram emot en carbonara med ett glas rött, så gott när man känner att man har gjort sig förtjänt av det! Tänk att man ibland kan bli glad för så lite, som t ex en tallrik soppa eller ett glas vin ;o)