Idag har vi slagit vårt rekord i kort permission, 8 timmar fick vi vara hemma innan det var dags igen :o(
Vi tar det från början; när vi vaknade imorse visste vi att vi skulle få komma hem, Oppli mår bra, äter lite och ofta och hans värden ser bra ut. Han har inte haft ont i magen eller kräkts på flera dagar.

Jag hade lyckats få en tid för en ansiktsbehandling idag, blev hur glad som helst över det då jag ser fram emot att få gå på bröllop imorgon :o) Häromdagen kom det ett presentkort på postenoch jag har ännu inte lyckats klura ut vem som har haft ett finger med i spelet där men jag blev väldigt överraskad och rörd över detta!! Jag fick njuta av en ansiktsrengöring med fuktgivande mask och krämer, ögonbrynsplockning samt färgning av ögonfransarna. Ljuvligt!!

Och så var det dags att fara hemåt, Oppli på strålande humör trots att nålborttagningen hade varit jobbig. Tack och lov skakar han av sig obehaget ganska snabbt efteråt, tyvärr kommer han dock ihåg det desto mer tills nästa gång det är dags och kan gå och gruva sig i flera dagar för att behöva sätta i eller ta ur nålen. Luften går ur en när man kommer hem och det tar emot att sätta fart och packa ur väskorna, så de fick vänta.... Istället passade vi på att leka, titta på film och gosa med katterna! Oppli fortsatte att äta med måtta och allt verkade gå väl tills han började få magsmärtor på kvällen, riktiga kramper som kom med jämna mellanrum och som verkade göra ganska ont. Men då vi hade fått höra att knipen kan komma då tarmen har börjat jobba igen efter att ha varit stilla så länge så försökte vi ha is i magen och bäddade ner honom för natten samt gav honom lite alvedon. Han somnade till slut men hann inte sova mer än någon halvtimma innan han vaknade av smärtorna. Då hade jag precis hunnit lägga mig i ett varmt och skönt bad och kände hur jag sakta men säkert gick ner i varv....
När han till slut kräktes upp vad som verkade vara hela dagens konsumtion ringde vi till sjukhuset och blev ombedda att komma in. Tur att vi inte hade packat upp väskorna, det finns en mening med det mesta!!

Efter kräkningen kom lugnet och han var på förvånansvärt gott humör i bilen. Väl framme så fick vi tillbaka vårt gamla rum och när läkaren kom för att titta på honom var han glad, hade inte ont och magen var mjuk och fin. Så hon avblåste röntgen och talade om för oss att vi kunde gå och lägga oss i lugn och ro.
Det som känns obehagligt nu är att veta att hans tarmar inte fungerar som de ska och att ingen egentligen vet vad felet är, även om jag köper teorin att den delen av tarmen där tumören satt är försvagad. Vi måste vara beredda på att det när som helst kan gå så illa att han behöver opereras. Läkaren var inte säker på att man vågade sätta igång med nästa cytostatikabehandling förrän man är helt säker på att tarmarna fungerar som de ska. Man vill inte riskera att behöva operera när cytostatikan har slagit ut benmärgen igen, nu har ju ändå hans värden börjat stiga och förutsättningarna för en operation är bättre.