Och jag sov, sov, sov och sov lite till....att ta igen mig eller att ladda upp inför kommande prövningar? Tja, det skulle visa sig....

Det visade sig inatt att Opplis mage inte alls var nöjd med vad den hade lyckats producera tidigare under kvällen utan hade mer att tillägga :o( Droppen för mig var att hitta rester av en bit kiwi i kräket, en bit som han hade fått i sig under fredag morgonen, i våra ögon tydliga tecken på att det var stopp någonstans i tarmen. Jag rapporterade in det till sjukhuset under natten men de ansåg ändå att vi borde avvakta då han lyckades somna på stört efter pärsen. Men tvivlet gnagde i oss under förmiddagen (eller från det att jag lyckades ta mig ur sängen...) och till slut ringde jag åter igen upp sjukhuset och det visade sig att man var lika orolig där, det där med kiwin var tydligen även en droppe för de! Kom in, blev uppmaningen!
Det lustiga är att Opplis kusin Joel med mamma Kristin var på väg för att hälsa på oss över dagen men de ringde strax innan vi fick uppmaningen från sjukhuset och berättade att de hade fått fel på bilen och inte kunde komma in. Det finns en mening med det mesta.....fast nog tyckte jag lite synd om de som fick tillbringa hela dagen i Ludvika med att vänta på att bilen blev färdigmekad. Å andra sidan hade de i princip fått vända om de hade hunnit hem till oss vilket hade varit ännu tristare :o(

Vi hade lovat Oppli en tur till stora affären innan dess och turligt nog ligger den på vägen. Han fick en låda med lego samt en plyschdress att ha endast på sjukhuset och det visade sig att all uppmuntran behövdes då vi inte fick plats på avdelningen utan fick tas in på kirurgiska avdelningen istället. Nåja, tänkte vi, spelar roll? Nja....vi insåg snabbt att vi nog var lite bortskämda på onkologen, vi fick ett rum med plats för 4 barn med föräldrar och vips försvann resterna av det lilla privatliv som existerar på sjukhuset :o(
Vi fick  åter igen åka ner till röntgen för an vanlig bukröntgen för att sedan fylla Oppli med kontrastvätska för att kunna konstatera vart stoppet sitter. Klockan 21.00 var det dags för första kontraströntgen och strax innan vi åkte ner kom smärtorna igen. Man såg på sköterskorna hur förskräckta de blev av intensiteten i smärtorna och de undrade om det var lika illa varje kväll. Ja, svarade vi och kände hur irritationen växte...om jag ringer in och meddelar att min son har mycket ont så har han mycket ont! Han sitter inte bara och jämrar sig, han skriker rätt ut, viker sig dubbelt och blir högröd i ansiktet. Man undrar om de ofta tar föräldrars oro och beskrivningar med en nypa salt, brukar kanske en del överdriva något för att få snabbare vård? Tja, inte vet jag, men det drabbar i så fall de stackarna som verkligen har ont och behöver akut uppmärksamhet.

Nåja, lilla Oppli är i alla fall oerhört tapper och på onkologen kallar en del av personalen honom ofta för den lille kämpen! Han genomled plåsterbortagning, nålisättning, buksmärtor, kräkning samt 3 röntgenpass idag, den senaste kl 23.45 ikväll. Och hur fantastiskt är det inte att se honom sova djupt hela vägen i sängen bort till röntgen, sedan tar det många minuter att väcka honom och till slut vaknar han ändå inte förrän man lyfter honom och lägger honom på den kalla britsen. Det hjälper inte att klappa, prata med honom, nej, inte ens att ruska om honom, han sover som en stock. Han lyckades ju till och med tidigare med konststycket att sova sig igenom en CT röntgen :o) Så fort han hamnar i sin säng igen efter att bilderna har tagits så slocknar han på fem röda.....