Jobbigt! Sakta men säkert har jag insett att tiden på sjukhuset kommer att överstiga tiden hemma, istället för att vi ska kunna vara hemma en vecka eller två mellan cytostatikablocken så ska vi vara glada om vi får komma hem någon dag emellanåt. Det vi har fått höra från läkaren idag är att man planerar ca 9-10 dagar mellan blocken då vi borde kunna vara hemma om det inte vore för infektionerna. Att han får en infektion mellan blocken som gör att han behöver behandlas med dropp och antibiotika på sjukhus är mer regel än undantag. Då man inte kan sätta igång med nästa cytostatikakur förrän infektionen är hävd och hans blodvärden börjar stiga så dröjer det mellan blocken. Som t ex nu, planen har varit att han ska påbörja nästa behandling redan på torsdag, 9 dagar efter senaste behandlingen, men i och med att han är så dålig nu räknar man med att få flytta startdatum till på måndag. Förhoppningsvist kan vi få spendera helgen hemma, men hela nästa vecka blir det "room without a view".

Igår kväll bestämde man att trots att han var dålig i magen sätta igång med morfin i droppet då han hade så pass ont. Han vaknade två gånger under natten med smärtor och man höjde då dosen något. Nu verkar smärtorna i munnen vara någorlunda under kontroll men han kan inte äta något och tandborstningen är jättejobbig för honom. Två gånger har vi idag varit ner till kiosken för att Oppli vill handla godis och båda gångerna satt han bara och luktade på godiset efteråt, han vågade inte stoppa något i munnen. En liten tröst i allt är att han åtminstone har viljan kvar att både komma ut ur rummet och att äta.

För magen fick han till slut ett lavemang vilket resulterade i att han kunde gå på toaletten men fick kramper under tiden han satt där. Nu hoppas vi att magen kan sköta sig själv framöver så att han slipper magknipen och lavemangen.

I det hela har det varit en stillsam och ledsam dag idag, både för insikten att vi inte kommer att kunna vara hemma så mycket de närmsta månaderna men framförallt för att Oppli har så himla ont i munnen och det inte finns mycket mer vi kan göra för honom innan det går över av sig självt.