Jösses vad vi har sovit gott inatt, mannen och jag har bytt sängar och det var tydligen optimalt för båda. Även Oppli sover som en stock och det trots att kontrollerna av blodtryck och syresättningen fortsätter dygnet runt var fjärde timme.

Så var det dags för andra besöket hos sovdoktorn och isättning av porten. Oppli fick igår se bilder på barn som har en sådan samt klämma på dockan Johan med tillhörande port. Syster Björn hade tagit med en riktig port som vi alla fick känna på, tyckte att det såg ut som en liten dosa med nåldyna och slang.

Operationen tog 2 timmar denna gång och man hade även passat på att sätta in en kateter för att underlätta kissandet för honom. När cellerna börjar brytas ned behövs det mycket vätska i kroppen för att hjälpa till att "skölja rent" vilket innebär en ganska stor mängd urin.
Innan han vaknade kom läkaren in till oss och berättade att diagnosen är Burkitts lymfom. En mycket ovanlig form av cancer som är vanligare i Afrika, och när någon drabbas av den i västvärlden brukar tumörerna dessutom inte finnas i buken utan i bröstkorgen. Troligtvist är detta triggat av Epstein-Barr viruset, s k EBV, som är ganska vanligt förekommande men under normala omständigheter leder ett virusangrepp inte till cancer. Vad som har fått Opplis kropp att reagera så här illa kan man inte veta och just nu känns det ärligt talat inte som det viktigaste. Nu gäller det att få honom frisk så snabbt som möjligt och prognosen ser god ut då denna cancer är en av de sorter som går snabbast att behandla, normalt 4-5 månader. Läkaren poängterade att detta var under omständigheterna goda nyheter och man såg på sköterskornas reaktion på beskedet att de hade svårt att låta bli att brista ut i jubel.

Oppli sov i ca 5 timmar efter operationen och till slut kunde jag inte låta bli att klämma lite på honom för att han skulle vakna. Det är svårt att släppa sådana tankar som att man bör försöka hålla dygnsrytmen normal, att han ska äta nyttigt och säga tack för maten efteråt. Det tar nog ett tag till innan jag förstår omfattningen av detta och självklart inser jag att dygnsrytmen är omöjlig att hålla här men hönsmamman i mig har svårt att släppa taget....