Efter 2 veckor på sjukhuset är det så oerhört skönt att vara hemma igen, även fast vi åkte med en viss ängslan. Hemma kan vi inte trycka på en röd knapp för att ha en sköterska på plats inom några minuter och vi har fått veta att det är nu Oppli kommer att må allt sämre. Det visade sig redan på morgonen att han var mycket tröttare än vanligt och mycket riktigt var hans blodvärden för låga och han blev ordinerad en blodtransfusion. Jag har aldrig varit med om en sådan förut och även fast jag inte är kräsmagad måste jag erkänna att det var en ganska obehaglig syn. Att se på när det droppar blod från en annan människa ur en påse, in i en slang som leder in i kroppen på Oppli. Samtidigt kände jag en oerhörd tacksamhet till de som donerar blod samt kände mig mycket stolt över att själv vara blodgivare.

Efter transfusionen blev han mycket piggare och efter noggranna instruktioner från både läkare och sköterskor fick vi äntligen åka hem. Vi insåg att vi hade varit här alldeles för länge när det tog oss 3 vändor ner till bilen för att få med allt, en påse till och vi hade dessutom inte fått plats med bagaget i vår lilla Micra.
Raka vägen hem och så installerade vi lilla killen i soffan framför TVn, men först var han mycket bestämd med att han absolut skulle följa med pappa för att köpa pizza, usch vad mycket skräpmat vi har intagit på sistone.....

Lustigt nog ville han sova i sin egen säng i natt , han har väl fått nog av att dela rum med oss.....