Imorse vaknade jag av en viskande Oppli som sa "Jag vill gå upp och äta fruskost!" (helt rätt, hos oss heter det fruskost) Vi formligen studsade upp ur sängarna då det sällan kommer önskemål från honom att få stiga upp och vi ville inte riskera att han ändrade sig. Snabbt ut till frukostvagnen och bordet i lekrummet och gissa om vi blev tagna över att killen får i sig 3 skålar fil o flingor, 1 hel smörgås, 1 banan och 1 glas saft. Har väl aldrig hänt förut!! Dags för nästa cytostatikados och även det glada beskedet att vi skulle få åka hem allihopa på permision över natten! Detta för att morgondagen innebär starten på den första "tunga" cytostatikabehandlingen som varar i 5 dagar och vi behövde vila upp oss inför den. Med dagens stabila frukost, det glada beskedet och löftet om ett besök av morfar kände vi att livet faktiskt kunde vara ganska OK ibland även nu!

Morfar och Maria kom på förmiddagen och hade med sig en hel drös med tecknade filmer där klassikerna med Långben snabbt blev en favorit. Tyvärr resulterade ett misslyckat försök att ta bort katetern i att Opplis humör dalade, som alltid när han tycker att man bökar för mycket med honom. När vi väl hade fått en tid hos sovdoktorn för att ta bort katetern fick vi även säga hejdå till morfar och Maria för då var han på så dåligt humör att han knappt svarade på tilltal. Det blev inte bättre av att han hade en slukande apetit idag och frågade efter allt från kakor till hamburgare, men då han skulle sövas ner och behövde vara fastande fick han övertalas till att nöja sig med en isglass. Men det var efter mycket skrik och tårar, hur hemskt är det inte att se sitt barn skrika och gråta efter mat, hungrigt och ledsen och inte ha någon möjlighet att kunna stilla hungern! :o(
När vi kom ner till uppvaket möttes vi av en förtvivlad Oppli som skrek efter köttfärs och spagetti, denna gång mer arg än ledsen! Väl tillbaka på rummet fick han i sig två tallrikar med ovan nämnda och när han bad om en tredje övertalade jag honom till att ta en strutglass till efterrätt istället, varpå han genast frågade efter en till.... Förresten gick det bra att få ut katetern, härligt att slippa den!

Vi fick info från läkaren om behandlingschemat och i korthet kan jag säga att planen är 5 st. 5-dygnsbehandlingar med cytostatika med ca drygt 2 veckor mellan varje om allt går som det ska. Glädjande nog har man skjutit starten för den första behandlingen till på torsdag, vilket innebär att vi inte behöver vara tillbaka på sjukhuset igen förrän torsdag morgon. 2 nätter hemma, vilken underbar överraskning!!! Biverkningar från behandlingen är bl a håravfall, illamående, förstoppning, ont i munnen/tandkött och trötthet. Han blir även infektionskänslig men idag isolerar man inte barnen som man gjorde förr då den största infektionsrisken finns i hans egen kropps bakterier, m a o så gör det ingen större skillnad om han umgås med andra barn utan man uppmuntrar istället all kontakt med vänner. Vidare berättade läkaren att han kommer att få gå på regelbundna kontroller även efter avslutad behandling upp till tonåren om jag förstod henne rätt. Risken för återfall på den här typen av lymfom är ca 15%, ganska låg m a o. Å andra sidan påpekade jag för henne att det inte spelade någon roll för oss att procenten var låg då vi redan nu sitter med en diagnos som ännu färre % drabbas av....

Hem ljuva hem, 3 äpplen senare hade vi äntligen parkerat bilen på uppfarten. Det första vi gjorde var att plinga på hos våra underbara grannar Ulf och Karin. Vi har fått höra att det är flertalet grannar som har hjälpt till med huset och katterna under Ulf och Karins ledning och vi är så oerhört tacksamma över all hjälp vi får så det går inte att beskriva! Idag har t ex Ulf varit iväg med katten Billy för kastrering till veterinären. Var 3:e timme tittas huset och katterna till och blommorna får även de sin beskärda del varje dag. Oppli har varit på ett sprudlande humör hela kvällen och både Ulf och Karin fick stora kramar av honom. Morbror Christian dök upp på väg hem från Arlanda och fick även han träffa en pratglad och munter Oppli.

Redan i bilen började Oppli tjata om pizza så vi skyndade oss att beställa från byns bagare. En halv pizza senare tar han sig om magen och mumlar att han nog har ätit tillräckligt....5 minuter senare sträcker han sig efter en till bit och lovar att han bara ska ta en tugga till varpå han öppnar munnen så gott det går och trycker in så mycket han bara kan... Med detta avslutar han dagens matintag och jag är nog ganska glad åt att mätning av bukomfånget inte står på dagens schema :o)

En rolig Oppli-kommentar som svar på syster Björns fråga om vi har en eller två katter hemma: "Nej, vi har skitmånga katter hemma!" Hehe...
Men kommentaren som värmde mest idag var när han vänder sig till pappa och säger: "Pappa, jag älskar min mamma jättemycket!" *suck*

Tack morfar och Maria, alla underbara grannar och min käre bror för besöken idag!!! Men framförallt stort tack till personalen för att vi får vara hemma en stund, aldrig har jag känt mig lika lycklig över att vara här! Å jag får inte glömma tack till veterinär Chrissie för att du tog hand om Billys kulor så bra ;o)