Så var det dags att träffa sovdoktorn igen, dags för injektionen av cytostatika i ryggkanalen och att få en ny sond. Den gamla sonden började läcka i fästet där vi sprutar in sondmat och medicin, trevligt när det då och då droppade magsyra från slangen :o(
Och som vanligt är Oppli som hungrigast just de dagar han ska ner till operation och behöver vara fastande, vi får kämpa mot kommentarer såsom "jag ska bara ta jättelite" och "jag kan äta det jättefort". Det enda han får äta är isglass och dricka lite saft men då han sedan tidigare förknippar detta med sovdoktorn vill han inte längre ha glass och saft.
Vi fick komma ner på förmiddagen och på en timme var vi tillbaka på avdelningen igen med en skrikande Oppli som ville ha 8 burkar jordbubbsyoghurt, och dumma vi som bara hade köpt en!! Dock somnade han utmattad innan han hann äta något och var tack och lov på något bättre humör när han vaknade igen. (fast långt ifrån glad)

Vi hade lite problem med att få i honom sondmat och en halvtimme senare blev han jätteledsen och verkade ha ont utan att kunna precisera vart och på vilket sätt. Men det verkade komma från magen och när vi skulle ge honom alvedon upptäckte vi att det bara kom upp koncentrerad galla ur sonden och undersköterskorna, sjuksköterskorna samt även läkaren kliade sig i huvudet. Det hade de aldrig sett förut. Någon misstänkte att sonden kanske satt för långt ner och mycket riktigt så visade det sig när man mätte att den satt flera decimeter för långt ner och förmodligen hade tagit sig förbi magsäcken. Man fick dra upp den en bit och tejpa om den på Opplis kind och han var förvånansvärt duktig!! Ingen kunde förklara hur man på operation kunde mäta så galet...

Det började närma sig hemfärd och Oppli hade redan på morgonen börjat gräma sig för det då han vet vad det innebär, innan vi kan åka hem måste nålen tas ur porten samt plåstret tas bort. Han bestämde sig helt enkelt för att det nog var bäst om vi stannade kvar på sjukhuset....
Vi fick äntligen träffa Åsa som har hand om nålterapin med barnen men tyvärr kom hon upp just då Oppli var som minst mottaglig och vi bestämde att försöka få ner honom till lekterapin någon dag när han var på bättre humör för att hon ska kunna leka och prata med honom där. Dock hjälpte oss syster Sara med lite terapi med hjälp av dockan Ingenting innan det var dags och jag tror att det hjälpte något. Men det som verkligen gjorde susen var det lugnande medel som han fick och denna gång var vi mycket försiktiga med att inte göra honom upprörd då det tände till så snett sist han fick det. Och vad bra det gick!!! Han var lugn, varken skrek eller grät och protesterade endast något lamt men fann sig oerhört väl med att både nålen och plåstret åkte bort. Dessutom förkunnade han stolt när allt var klart att han minsann hade klarat detta utan att skrika och gråta och kände sig jätteduktig! När han skulle ta en sak ur skattkistan tittade han lite i den, lutade sig sedan tillbaka mot kudden med en djup suck och sa att han nog ville titta i den någon annan gång när han kände sig lite piggare, så söt han är, vår Oppli ;o)
Den enda nackdelen med att ge honom lugnande är att han inte kommer ihåg något från då han fick det vilket gör att han inte kommer att kunna ta till sig att det har gått bra och att det inte är så farligt att plocka bort ett plåster. Så vi tjatade hela vägen hem om hur bra det hade gått för att han skulle ha den minsta lilla chans till att försöka komma ihåg detta. 

Klockan var väldigt,väldigt mycket när vi kom hem på kvällen och John Blund stod och väntade på oss :o)