Imorse hade jag ställt väckarklockan på 07.45 för att vara hyfsat vaken när sjuksköterskan kommer in för att ge antibiotika. Hon kom kl 07.30, 10 minuter senare kom två till *grrr* Jag tror inte att de tycker om mig på denna avdelning....

Mitt i legobygget fick vi beskedet att vi kunde åka upp till onkologen så snart vi önskade så vi rafsade ihop våra saker och skyndade oss till vår älskade avdelning. Tillbaka på samma rum igen med alla kära välbekanta ansikten omkring oss! Och veckans höjdpunkt enligt Oppli, Skaparverkstan mellan kl 10.00 och 12.00, idag fick vi måla en drake som vi kan släppa lös i höstvindarna.
Oppli sprudlade idag! Han ville tillbringa så mycket tid som möjligt i lekrummet och jag kan ärligt säga att jag nog aldrig har sett honom så här lekfull och full av energi på sjukhuset förr. Han äter som han ska nu och vi har skippat sondmaten samt alvedonet för tillfället.
När jag var på väg in i duschen med honom upptäckte vi att hans plåster över nålen höll på att lossna. Så sjuksköterskan, undersköterskan, lekterapeuten och jag gjorde oss beredda för det stora ingreppet att förstärka plåstret. Olivers skrik kan spräcka glas, i a f trumhinnor... Att någon kan vara så hysterisk över att man sätter ett nytt plåster över det befintliga övergår mitt förstånd men vi har inget annat val än att respektera rädslan och försöka jobba med den.
En timme senare kommer läkaren in med den goda nyheten att vi kan få komma hem idag....ok....super, men....kunde hon inte ha kläckt ur sig det en timme tidigare?!? För att inte stressa honom mer än nödvändigt efter den första pärsen ville jag att man gav honom lugnande för att underlätta bortplockandet av nålen. Opplis blodprover visade idag att infektionen i kroppen har minskat och att de vita blodkropparna har börjat stiga så smått. Dock behövde han trombocyter (som hjälper till att levra blodet) samt få en sista dos antibiotika kl 16.00 Sedan återstår provtagning på onsdag för att se om hans värden är tillräckligt bra för sista cytostatika kuren, eller som de säger här "cyto-kuren" ;o)
Killen gillar ju snurrmedicinen så det var inga problem alls att få bort nålen idag. I sitt omtöcknade tillstånd ville han till och med vara med och pilla bort plåstret vilket aldrig har hänt förr!

Idag har vår underbare granne gjort ännu en av sina superinsatser, han åkte med Björns katt Ellen till veterinären för att få henne kastrerad åt honom! Tusen tack för att du finns Ulf!

Känns det inte lustigt att behöva säga följande till sitt barn: "Mamma ska bara gå ner till bilen med lite saker, stanna på rummet för dina trombocyter kommer snart!"

8 timmars permisson hägrade idag, Oppli behöver antibiotika kl 08.00 och kl 16.00, däremellan får han vara hemma om vi så önskar. Hämtade upp grabbarna tidigt på morgonen för att hinna ner till Mickelsmäss innan de stora massorna anlände. Läkaren släpper hem oss under det villkoret att Oppli inte vistas i stora folksamlingar, såsom typ....Mickelsmäss.

Den första söndagen varje år firas Mickelsmäss här i byn med bl a 3,5 km marknadsgata, ca 400 knallar och ett litet tivoli. En folkfest och för oss invånare årets stora händelse, som i år drunknade i regnet :o(
På vägen hem kom Oppli på att det nog inte är så roligt att gå ner till marknaden i det här regnet och Björn var snabb på att erbjuda sig att stanna hemma med honom. Så det fick bli mamsen som höll uppe traditionen för att ta en runda i folkvimmlet. Blöt och utmattad haltade jag hem med dagens fynd, två helt fantastiska t-shirts med Gene Simmons och en med Iron Maiden till Oppli. Har nu jagat denna typ av t-shirt i flera år och så snubblar jag över de i ett stånd på hemorten...småkomiskt om man tänker på de timmar jag har spenderat i småbutiker på söder i Stockholm samt surfandes på nätet för att hitta dessa!
Oppli blev så glad över de att han insisterade på att få ha på sig Gene när vi for tillbaka till sjukhuset.

Han och pappa har tillbringat större delen av dagen med att bygga lego och jag har fortsatt klappa om min tvättmaskin. Finfin...
Då Björn börjar jobba imorgon åkte jag in med Oppli till sjukhuset där han snabbt fann sig tillrätta igen. Vi kom på idén att skjuta ihop sängarna i samma höjd som min så att vi kom närmare varandra, varför ska man komma på en sådan genial idé i slutet av sjukhusvistelsen??
Liksom gårdagen vaknade han två gånger innan tolvslaget och var helt hysterisk, det tog flera minuter för honom att lugna ner sig och han kunde inte tala om utifall han hade ont eller hade drömt något. När han väl var kontaktbar igen fick jag ur honom att han ville fortsätta bygga på sin legobrandbil. När jag påtalade att det var mitt i natten och att vi absolut kan fortsätta byggandet efter frukost accepterade han det och somnade igen, bara för att en timme senare vakna och köra hela proceduren igen. Kan man bli så ledsen över en legobil och sen bara somna om när jag säger nej?? Är fortfarande säker på att han drömde trots att han förnekar det!

Idag har det varit full fart på Oppli, har knappt hunnit med i hans takt och ibland kan jag undra vad vi överhuvudtaget gör här. Frustrerande att den enda anledningen är att han behöver antibiotika i den utsträckning, hade det räckt med en dos morgon och kväll hade jag gladeligen kört honom fram och tillbaka för att kunna spendera mer tid hemma!

Fick en flashback inatt, när klockan hade krupit lite över midnatt kom en sköterska in för att tala om för mig att hon ville att jag skulle gå och lägga mig. När jag talade om för henne att jag lägger mig när jag är trött annars somnar jag ju inte svarade hon att jag minsann såg trött ut. Helt otroligt att sitta i en sådan situation som 36-åring, det var allt länge sen jag hade en diskussion om mina läggtider med någon. Hon menade på att jag behövde ha kraft och ork till morgondagen för Opplis skull och jag replikerade med att jag har full koll på läget, vi har ju ändå suttit i denna situation ett tag nu... Det ironiska är att hennes omtanke hade helt motsatt effekt, jag hade precis börjat gå ner i varv och hade kunnat somna ganska snart om inte hennes ohyfsade påhopp hade fått spinn på mig igen. I barnslig trots ställde jag väckarklockan och när morgonpersonalen infann sig välkomnade jag de med ett stort och glatt leende, till synes helt utvilad. ;o) Under ytan lurade tröttheten, till större delen orsakad av en hård och smal säng som har fastnat i ett läge alltför högt ovanför golvet. Varje gång jag vände mig om fick jag en känsla av att ramla ur sängen och vaknade till, dessutom var det alldeles för varmt i rummet och jag låg och svor över den gamla surkattan som hade mage att behandla mig som ett barn!

Idag var det så dags för en tur till kiosken igen och vi passade även på att ta en fika i cafeterian. Hellre betala 20 spänn för en kopp java än att besvära personalen med att hämta en gratis kopp ;o) Nädå, så illa är det inte, smakar lite gott med bryggkaffe bara för omväxlings skull! Oppli fick korn på två ambulanskillar från Örebro som satt och åt lunch, han skulle prompt sitta bredvid de. Behöver någon låna killen någon gång för lite effektivare raggning så är det bara att säga till...
Jag skickade iväg honom till kiosken i förväg med en femtiolapp för att han ville ha två små påsar dillchips. (efter att ambulanskillarna hade gått måste tilläggas, det fanns ingen baktanke från min sida med detta) Jag hinner ifatt honom när han står på tå i kassan och säger till damen "Och så ska jag ha en trisslott också!"

Under eftermiddagen tillbringade vi en stund på onkologavdelningen i jakt på lite sällskap och sedan dök pappa upp med en "favorit i repris" middag, samma burgare från samma kedja som igår. Oppli äter faktiskt lite även fast han får full mängd sondmat nu, det verkar som att de största besvären sitter i halsen men det fungerar att tugga och svälja försiktigt. Han har en något nasal och hes ton i rösten så det är säkerligen halsen som är värst drabbad denna gång.

Väl hemma har jag länge stått och dreglat över min nya tvättmaskin, jag ska bespara er alla tekniska detaljer men låt mig säga att den är hot hot hot!! Jag älskar denna maskin och kan knappt bärga mig till hans kompis tumlaren kommer upp för att motta min beundran. I ärlighetens namn får jag erkänna att jag förmodligen är ganska lättimponerad vad gäller vitvaror, den förra tumlaren matchade de mörkbruna detaljer från när huset byggdes och då förstår ni säkert vilket sekel jag pratar om..... 30 år senare har frun fått nya maskiner till tvättstugan. Yippie!!

Dagens wisdomsord från Oppli "Det är viktigt att säga hejdå innan någon dör!" Fråga mig inte vart han fick dessa tankar ifrån.

När jag väl hade lyckats somna sov jag som en stock och vaknade förvånansvärt utvilad. Rapporten från sjukhuset innehöll besked om att Oppli med all sannolikhet blir kvar några dagar då han behöver antibiotika intravenöst flera gånger om dagen. Hans vita blodkroppar minskar fortfarande i antal och risken finns att han bli ännu sämre då botten inte är nådd ännu. Han lät pigg och glad i telefon vilket kändes som en stor lättnad!!

Idag väntade vi hem en efterlängtad leverans samt ett välbehövt besök. Vår tvättmaskin och tumlare skulle äntligen komma och så hade min käre bror fått ett ryck och kom på besök tillsammans med sonen Joel. Innan leveransen kom behövde garaget städas så att man kan komma ner med maskinerna till tvättstugan. Fantastiska jag lyckades med en klassiker, helt plötsligt fann jag mig ståendes på en bräda med en spik uppkörd genom skon och in i foten. Och just då kom lastbilen...så det var bara att frigöra foten, bita ihop och skriva under leveranskvittot. Sen satt jag en bra stund på köksstolen, vimmelkantig men ändå ganska full i skratt över den komiska situationen. Tack och lov räddade Christian och Joel mig just då, de fick mig att tänka på annat och vi kunde avnjuta en lunch ihop innan vi åkte in till Oppli tillsammans.

Väl framme på avdelningen fick vi beskedet att det rådde personalbrist, vi fick flytta till en annan avdelning för helgen. Min första reaktion när jag såg det nya rummet var att känna tacksamhet över att det var något större, dock försvann tacksamheten snabbt när det gick upp för oss att vi hade hamnat på en infektionsavdelning där barnen hålls isolerade på sina rum *buhu* Nu var det inte riktigt så illa för Oppli, vi får gå ut ur rummet men det finns inga utrymmen på avdelningen att vara på och resten av sjukhuset är inte direkt någon lekplats. Vi föräldrar har inte tillgång till micro, kaffemaskin mm utan måste ringa på klockan för att be om en kopp eller att få middagen värmd. Kan ju erkänna att det inte blev så många koppar kaffe för lilla mig idag, vill ju inte vara till alltför mycket besvär....

Oppli somnade till under eftermiddagen och när han vaknade kort därpå var han som förbytt, från att ha suttit och diskuterat lego med Joel och sett fram emot den gemensamma hamburgarmiddagen så ville han helt plötsligt att de två skulle åka hem och satt och surade tills de hade åkt. När han vaknade verkade han ha ont och det kändes som om han hade panikkänslor utan att kunna förstå eller precisera de. Jag gissar att det gjorde honom generad att Joel var med och när han väl hade lugnat ner sig var han nog ganska förlägen och vill vara själv med sin förvirring.

Jag stannade kvar hos Oppli som till slut lyckades somna igen framåt kl 21.00 Då hade febern släppt helt och vi bestämde att han skulle fortsätta få alvedon regelbundet men det verkade inte som att han behövde morfinet. Skönt om det skulle kunna vända så snabbt!!

Japp, å så är mannen ett år äldre nu igen ;o)
Till hans stora förvåning fick han en katt i födelsedagspresent, ni som känner Björn kan ju lätt se hans förvånade uttryck framför er.... Till saken hör att han har fäst sig en hel del vid denna lilla tjej som heter Ellen och avsikten har hela tiden varit att hon ska säljas så fort jag hittar ett lämpligt hem till henne. Men med tanke på att kärleken är ömsesidig så har jag inte hjärta att sära på dessa två!! Men det måste tilläggas att han blev glad över presenten och valde att behålla henne, han hade ju kunnat tacka nej.

Oppli har börjat få lite feber och är lite tröttare nu. Humöret är fortfarande på topp men orken tryter då och då. Vi har tagit det lugnt hela dagen och orkade inte ens laga middag, det fick bli pizza istället. Oppli såg fram emot maten men när han väl tog en tugga brast det för honom och han började gråta för att han inte kunde äta. Tack och lov kunde vi avhjälpa detta med lite morfin och som svar på min fråga om han kunde äta lite nu sa han " Jag ska nog låta det verka lite till!" Sen gick det hyfsat bra och trots att han inte fick i sig några mängder så var han åtminstone nöjd med att få känna smaken av pizza.

Till min glädje hann jag med en shoppingrunda under kvällen. Outletbutikerna i byn hade kvällsöppet och två nya firade sin premiär med bra priser under kvällen, en som säljer märkeskläder för barn samt en outlet för Himla. Denna smått sömniga by börjar förvandlas till ett shoppingmekka, lite lustigt med tanke på att det i övrigt inte finns mycket mer än en ICA, en mack, två pizzerior samt lite smått och gott som ATG, blommor och frisör!?! Det är bara att tacka och ta emot :o)

Under kvällen steg Opplis temperatur och han blev allt slöare, till slut vågade inte läkaren avvakta längre utan ville ha in honom för lite prover samt en antibiotikakur. Vi lät honom sova några timmar och väckte honom kl 22.00 då han fick fara iväg med Björn till sjukhuset.

Ny månad, nya tag! Min optimistiska sida säger mig att denna månad blir den sista i behandlingen, sedan återstår "bara" återhämtningen...
Oppli mår fortfarande bra efter omständigheterna, han har lite svårt att få i sig syrliga saker då detta svider i munnen. Men humöret och orken är det inga större fel på :o)

Idag skyndade vi oss in till sjukhuset för en blodprovtagning, och svaren som kom sedan visade att han har en begynnande infektion i kroppen samt att hans immunförsvar är på väg neråt.
Då vi ändå var i stan och Oppli på gott humör passade vi på att besöka Ikea, vi har beställt ny tvättmaskin och tumlare och handlade hem lite inredning till tvättstugan så att de nya maskinerna passar in i oredan därnere!
Efter Ikea var det Opplis tur att förlusta sig, iväg till djuraffären för att frossa lite i fiskar och smådjur. Vi hoppas innerligt att Oppli fortfarande vill ha ett akvarium när han blir frisk men nu verkar det luta mer åt marsvinshållet *suck*.

Under kvällen ägnade vi oss åt den ovanliga sysslan "gemensam matlagning". Mycket lyckat även fast någon hade försett pepparkvarnen med kryddpeppar istället för svartpeppar, resultatet blev dock inte så illa som vi hade trott. Kan faktiskt varmt rekommendera hemmagjord schnitzel med en touch av kryddpeppar ;o)

Oppli i säng tidigt och vi bröt TV rutinerna för en gångs skull och försökte oss på lite sällskapsspel, vi insåg snabbt att vi inte har något bra spel för två och till min stora förvåning föreslog Björn att vi skulle passa på att fylla på spelförrådet nästa gång vi var i stan....