När jag väl hade lyckats somna sov jag som en stock och vaknade förvånansvärt utvilad. Rapporten från sjukhuset innehöll besked om att Oppli med all sannolikhet blir kvar några dagar då han behöver antibiotika intravenöst flera gånger om dagen. Hans vita blodkroppar minskar fortfarande i antal och risken finns att han bli ännu sämre då botten inte är nådd ännu. Han lät pigg och glad i telefon vilket kändes som en stor lättnad!!

Idag väntade vi hem en efterlängtad leverans samt ett välbehövt besök. Vår tvättmaskin och tumlare skulle äntligen komma och så hade min käre bror fått ett ryck och kom på besök tillsammans med sonen Joel. Innan leveransen kom behövde garaget städas så att man kan komma ner med maskinerna till tvättstugan. Fantastiska jag lyckades med en klassiker, helt plötsligt fann jag mig ståendes på en bräda med en spik uppkörd genom skon och in i foten. Och just då kom lastbilen...så det var bara att frigöra foten, bita ihop och skriva under leveranskvittot. Sen satt jag en bra stund på köksstolen, vimmelkantig men ändå ganska full i skratt över den komiska situationen. Tack och lov räddade Christian och Joel mig just då, de fick mig att tänka på annat och vi kunde avnjuta en lunch ihop innan vi åkte in till Oppli tillsammans.

Väl framme på avdelningen fick vi beskedet att det rådde personalbrist, vi fick flytta till en annan avdelning för helgen. Min första reaktion när jag såg det nya rummet var att känna tacksamhet över att det var något större, dock försvann tacksamheten snabbt när det gick upp för oss att vi hade hamnat på en infektionsavdelning där barnen hålls isolerade på sina rum *buhu* Nu var det inte riktigt så illa för Oppli, vi får gå ut ur rummet men det finns inga utrymmen på avdelningen att vara på och resten av sjukhuset är inte direkt någon lekplats. Vi föräldrar har inte tillgång till micro, kaffemaskin mm utan måste ringa på klockan för att be om en kopp eller att få middagen värmd. Kan ju erkänna att det inte blev så många koppar kaffe för lilla mig idag, vill ju inte vara till alltför mycket besvär....

Oppli somnade till under eftermiddagen och när han vaknade kort därpå var han som förbytt, från att ha suttit och diskuterat lego med Joel och sett fram emot den gemensamma hamburgarmiddagen så ville han helt plötsligt att de två skulle åka hem och satt och surade tills de hade åkt. När han vaknade verkade han ha ont och det kändes som om han hade panikkänslor utan att kunna förstå eller precisera de. Jag gissar att det gjorde honom generad att Joel var med och när han väl hade lugnat ner sig var han nog ganska förlägen och vill vara själv med sin förvirring.

Jag stannade kvar hos Oppli som till slut lyckades somna igen framåt kl 21.00 Då hade febern släppt helt och vi bestämde att han skulle fortsätta få alvedon regelbundet men det verkade inte som att han behövde morfinet. Skönt om det skulle kunna vända så snabbt!!