Vi hade den stora turen att få komma ner tidigt till sovdoktorn denna gång, redan kl 08.10 fanns vi på plats och Oppli hade trots fastan inte hunnit bli hungrig ännu. Dessutom var han på ett strålande humör och så speedad att narkosteamet fick ge honom en lite extra dos så att han skulle komma ner i varv, det verkade lovande inför uppvaket!!
Men ack så lurad jag kände mig...strax innan Oppli vaknade rullades en liten tjej ut från uppvaket, hon satt knäpptyst i sin säng och jag tittade avundsjukt efter ekipaget som lämnade rummet. Oppli vaknade med ett vrål, ett vrål som inte tog slut förrän han var på väg upp till avdelningen igen. Idag hade han även lagt till en aggressiv sida i sin uppvisning, han sparkade så hårt med sina hälar på sängkanten att vi kände oss tvungna att vaddera den så att han inte riskerade att bryta benen. Inget kunde få honom lugn, sköterskan försöka med alla muttricks för att sedan övergå till att föreslå medicin som skulle få honom lite tröttare. Tack och lov kom sköterskan från avdelningen snabbt ner för att hämta oss, annars tror jag nog att vi hade blivit portade ;o)

En liten tröst i det hela är att vi hoppas att detta är sista gången Oppli får träffa sovdoktorn, i alla fall för den här typen av behandlingar. Nu har man kommit in i svängen att man tänker på allt som han förhoppningsvist gör för sista gången. Dock har jag börjat gräma mig för denna 15 procentiga risken för återfall, en siffra som i de flestas öron låter hyfsat liten och inget att oroa sig över. Men några måste utgöra dessa 15% och jag vägrar invagga mig själv i en falsk trygghet att risken är så liten att jag inte behöver oroa mig! Risken att Oppli överhuvudtaget skulle få cancer och dessutom denna ovanliga sort har varit så liten att vi förmodligen pratar om promille, men nu sitter vi ändå här! Det som oroar mig mest är att Burkitt lymfom är en aggressiv tumör som växer mycket fort, vi kommer med all säkerhet att oroa oss för minsta lilla nysning som Oppli ger ifrån sig framöver.

Även fast Oppli lugnade ner sig när vi var tillbaka på avdelningen så var han inte någon glad pojke längre. Han längtade efter pappa och ville varken äta, leka eller titta på film. Det enda som lockade någorlunda var den obligatoriska trippen till kiosken, men då Oppli hade sitt cytostatikadropp som går i 24 timmar under hela dagen fick han inte lämna avdelningen. Så mamma fick snällt ta turen själv för att köpa en korv med bröd till lunch samt en chokladkaka till efterrätt. Det var det enda som han till slut åt något av, skönt!!
Till slut stod varken jag eller Oppli ut längre och vi ringde och tiggde hit pappa. Så fort han fick beskedet om att pappa var på väg sken han upp och blev en helt annan pojke :o) När dessutom pappa kom med två legopaket var lyckan stor!! Och tänk, mamma som fick en utskällning av pappa för att hon hade köpt ett för stort paket till förra nålborttagningen...hmmm.... 

Vi hade lånat en ny Asterix film från biblioteksvagnen idag och den var poppis. Jag skrattar gott åt att Oppli helt instinktivt börjar trumma i takt med "Eye of the tiger" så fort han hör den!! Björn är något frustrerad över att Oppli kan spela "lufttrummor" så perfekt men så fort han försöker överföra det till trumsetet faller det pladaskt och det enda han har kvar är taktkänslan, alltid något ;o)

Under operation hade man denna gång satt i en nål i handryggen för att på ett enklare sätt kunna ta blodprov under timme 23 av cytostatikadroppet. Det vi kom på försent var att nålen och plåstret behövde tas bort efter provtagningen vilket var minst lika traumatiskt som att ta ett stick i fingret. *suck*
Oppli var trött efter dagens bravader och somnade tidigt, jag hade hittat fortsättningen på filmen "Elizabeth" och gottade mig med den under den resterande kvällen. *gäsp*